Stormningen av Bastiljen

Stormningen av Bastiljen

Det är den 20 juni 1789, hela nationelbefolkningen har samlats på ett och samma ställe. 95 % av befolkningen, alla med ett enda syfte; revolution. Allt vi ifrån de tredje ståndet begär är att få våra röster hörda. Vi misstänker att adelsmännen har lagrat all vår mat i kungaslottet, även adelsmän ifrån landsbygden har bedragit oss och tagit all vår mat. Vi gör detta för att vi inte orkar stå ut längre, jag orkar inte gå och lägga mig varje natt och göra hur min dotter gråter sig till söms för att snart är det slut, snart dödar hungern henne. Men än är inte striden över, vänta ni bara.

Nästan en månad senare är det äntligen dag, 14 juli. Folket på staden är som djur, överallt stormar folk ut från deras hushåll beredda på att plundra vapnen och gå till attack mot armén. Jag hör röster skrika i ren och skär panik och jag ser hur röken stiger över hustaken. Flera av mina mannar är skadade och läkarmottagningen är överfull av blodiga och sönderskjutna män… Några minuter senare får jag besked av en av våra soldater att Bastiljen rör sig hemåt, äntligen är det jämställda samhället på väg som en våg av lycka över ett söndermärglat Frankrike, efter många om och men så är vi äntligen på väg.