Wienkongressen

Wienkongressen

Mycket har hänt sedan revolutionen utbröt, senast jag skrev så berättade jag om de nyskrivna reformerna som förbättrade livsförhållandena för alla fransmän, eller i alla fall för alla förutom oss kvinnor. Under revolutionen så gick Frankrike från att vara ett land i kris med ett missnöjt uppdelat folk till att bli friare och mer jämställt. Vi i tredje ståndet bröt oss loss från ett liv med orättvisor och avskaffade ståndssamhället med våld och hot. Några av revolutionens ledare ville sprida revolutionen till andra länder i Europa och gjorde det med hjälp av vapenmakt.

När revolutionen spreds blev det också fler motståndare till den men den radikala jakobiner klubben fick makten över Frankrike och dödade över 40 000 människor, där är också kungaparet inräknat eftersom de höll kontakt med fienden. Jakobinerna hade en fientlig attityd mot kyrkan och de dödade de som gick för långt i sin jämlikhetsiver. Jag var därför tvungen att sluta skriva under mitt pseudonym eller uttrycka min jämställdhetsvilja över huvud taget för att ha livet i behåll. Många av de som dödades var enkelt folk, där med inräknat några av mina väninnor som inte kunde låta bli att skriva ned sina tankar och åsikter. Jakobinerna fick så mycket makt för att de var så pass radikala och vi alla var rädda för vad de skulle göra härnäst. Men när hotet mot revolutionen var borta så avsattes och avrättades jakobinernas ledare, Robespierre.

De främmande utländska trupperna som gjort intrång i vårt land blev lätt fördrivna efter att den allmänna värnplikten infördes. Nu hade man officerare som gjort karriär genom deras prestationer, inte rikedom.

Den nya regeringen som tog efter Robespierre varade inte länge då de hotades av uppror av de som ville ha tillbaka monarkin. Det var också fler av oss som tröttnat på de politiska striderna efter hela 5 år. Vår regering vart alltmer beroende av militärens stöd och generalen Napoleon Bonaparte tog då istället makten och blev vår diktator.

Det var skönt att äntligen få slut på den politiska oron i landet men samtidigt så använde han sig av sina egna våldsamma metoder, bland annat censur, långa fängelsestraff och med hjälp av hemlig polis kunde han hålla sina motståndare nere. Jag blev glad när Napoleon 1804 utsågs till vår kejsare eftersom han utbringat ett lugn i hela landet, men jag hoppades fortfarande att de kvinnliga rättigheterna skulle bli fler och bättre.  

Mina söner hade vid den här tiden blivit tillräckligt gamla för att göra den allmänna värnplikten och de blev en del av Frankrikes arméer. Min äldsta son lyckades även bli officer och tillsammans med sina soldat-bröder tog de sig lättrörligt från land till land och seger efter seger. Tyvärr fick Napoleon ett väldigt storhetsvansinne och ville ta över ALLT, eller från början visade han i alla fall respekt mot Ryssland som de bildade en allians med. Krigstiden började sakta närma sig sitt slut, men det visste vi inte då. Napoleon försökte försvaga Storbritannien genom det så kallade kontinentalsystemet, alltså att all export från landet skulle stoppas. Detta misslyckades dock på grund av smuggling över gränserna.

Sommaren 1812 gjorde Napoleon sitt största misstag hittills, han anföll Ryssland. Min äldsta son var med i en av världshistoriens största arméer hittills. De rörde sig snabbt och smidigt in i Ryssland och Moskva tack vare att de hade lite proviant och packning som möjligt. När de nådde Moskva så fanns där inget kvar, allt stod i brand. Då hade månaderna gått och vintern närmade sig och de hann inte ta sig hem innan kylan och svälten slog till. Min son kom aldrig hem från Ryssland, han var en av tusentals som förfrös eller svalt ihjäl i. detta gjorde mig mycket ledsen men också arg eftersom att detta hade inte genomförts utan Napoleons storhetsvansinne.

De andra länderna såg nu hur svagt Frankrike hade blivit. Jag tror de flesta av oss fransmän nu tröttnat på de ständiga krigen och vi ville inte förlora fler av våra nära och kära. Detta ledde till vårt nederlag i Waterloo och till att Napoleon blev avsatt och förvisad till en ö där det sägs att han dött bara några år senare. Jag hade inget emot detta då jag var så förstörd över att ha förlorat en son på grund av alla militära strider, och jag kunde äntligen få börja skriva som André Benoit igen.

Efter vårt lands förlust, eller rättare sagt Napoleons förlust så samlades statsmännen från hela Europa i Wien för att göra upp om den efterlängtade freden. Dock blev detta ett stort tillbaka kliv för oss fransmän, klockan vreds tillbaka till innan vår revolution bröt ut. Frankrike blev svagt medan många andra europeiska länder växte sig starka och utvecklades politiskt, socialt och ekonomiskt.

Jag skriver i detta nu precis vad jag känner och upplever. Allt är lika illa som förut, allt för att vi fick en ledare som bara krävde mer och mer även när vi hade det bra. Mina rättigheter som kvinna är återigen riktigt illa och ståndssamhället är tillbaka. Min man jobbar fortfarande som läkare men forskar även inom området i hopp om att komma på nya mediciner. Min son hjälper sin far och planerar att gå i hans fotspår. Jag mår dåligt, är fortfarande deprimerad över min förste sons död och förkrossad över vårt lands långa kliv tillbaka i iden. Ännu än gång är jag obetydlig och meningslös. Denna gång vet jag inte om jag orkar kämpa, det visade sig inte särskilt lönlöst förra gången jag gjorde det.

Vårt politiska styre känns osäkert men de inser också att folket har en stark vilja, jag hoppas bara att detta inte varar länge. Adeln och prästerna får återigen fördelar och vi i tredje ståndet är återigen de enda skattebetalarna. Detta gör många glada men ännu fler olyckliga. Vi som har relativt stora intäkter i tredje ståndet klarar oss hyfsat bra men jag tycker synd om bönderna och vissa hantverkare som nästan inte har något alls kvar när skatten är betald. Framtiden för Frankrike ser mörk ut, vi är det enda landet som går bakåt i tiden. De andra rusar framåt. I England finns det uppfinnare och entreprenörer som gör framsteg medan här står vi kvar där vi började 1789 med orättvisor och utan någon som helst folklig framgång. Jag hoppas att våra politiker inser hur vi ser ut jämfört med våra grannländer och före detta fiendeländer och bygger upp våra folkliga rättigheter och jämställdheten. Detta är bara mina förhoppningar men jag tror inte jag är ensam. Jag börjar åter igen skriva som André Benoit men någon dag så ska jag berätta och skriva som den personen jag verkligen är. Jag är Alair Belloy, och jag ska bidra till att Frankrike blir folkets och jämställdhetens land!